Själva fotandet sker snabbt och spontant, så fort ett tillfälle uppenbarar sig. Det brukar inte finnas någon tid för vare sig tvekan eller finjusteringar, eftersom mina motiv nästan alltid är flyktiga: situationer, poser, eller ansiktsuttryck som berättar något. Det kan handla om en enkel känsla, eller något mera sammansatt och oklart. I exponeringsögonblicket är det ofta bara något jag anar, men har jag tur säger den färdiga bilden mycket mer än vad jag hann uppfatta.

Denna dokumentära fotometod ser jag som själva motsatsen till det traditionella, poserade porträttet. Vid dokumentärt foto är det närmast ögonblicket i sig man vill avbilda; vid poserat porträttfoto, däremot, är motivet något fotografen ser (eller vill se) hos den avbildade, och gör sitt bästa för att frammana. Här kommer alltså tolkningen först, och med denna som utgångspunkt lägger fotografen motivet tillrätta genom instruktioner eller handgripliga insatser, samt genom sitt val av vinkel och ljussättning.

Jag sysslar inte så mycket med rent poserat porträttfoto som det beskrivs ovan. Delvis just för att mina dokumentära foton allt som oftast gör ett starkare och djupare intryck på mig än händelsen i sig: det känns helt enkelt mer givande att utforska verkligheten genom kameran, utan att blanda in min egen fattnings- och gestaltningsförmåga mer än absolut nödvändigt. Men min tvekan inför strängt arrangerade porträtt har också att göra med en rädsla för att skapa banala eller tillgjorda bilder, som istället för att framhäva motivet mästrar och förminskar det.

Däremot gör jag gärna något som ligger mitt emellan dokumentärt och arrangerat foto. Då får den eller de personer som ska porträtteras syssla med något de tycker om medan jag tar kort. Min inblandning inskränker sig till att föreslå en plats med vackert ljus eller kanske en bildmässigt intressant aktivitet – resten brukar ge sig av sig självt.