Fotoetik

Att fota människor är för mig en lika naturlig och oförarglig sak som att titta på dem. Samtidigt vet jag att vissa känner sig obekväma med att fotograferas, och det är självklart något jag måste ta hänsyn till i mitt arbete. Jag är därför noga med att visa respekt för den avporträtterade både vid fototillfället och under den fortsatta hanteringen av bilderna – vare sig det är fråga om gatufoto eller ett betalt uppdrag.

Foto och skönhetsideal

Till att börja med, hur framställer jag folk jag fotar? Har man som subjekt faktiskt anledning att oroa sig för hur man kommer att se ut på bilden? Det beror förstås på vad man har för uppfattning om sig själv och på vad man tycker är ett bra porträtt. Min ambition är dock att lyfta fram känslor och mänsklighet hos personen jag avbildar, samtidigt som hen helst även ska bli till sin fördel i förhållande till rådande skönhetsideal.

Det kan låta som en ganska slapp filosofi, som accepterar idealen istället för att ifrågasätta dem. Men tanken är att använda mig av det estetiska språk som gäller som standard i samhället, på ett sådant sätt att den som ser på bilden ska uppleva att subjektet talar till hen. Den illusionen bryts om framställningen avviker alltför mycket från den förväntade. Om den avbildade t. ex. är fångad i ett enligt gängse mening mindre smickrande ögonblick, blir signalen till betraktaren inte att hen för ordet, utan snarare att fotografen demonstrerar sin makt över hen.

Men i så fall, är inte min idealtrogna fotometod bara ett sätt att lura åskådaren? Ett kort där någon ser ”bra” ut berättar kanske mer om fotografens estetiska värderingar än om motivet, medan den till synes misslyckade bilden i själva verket avslöjar något djupt och viktigt för en betraktare med öppet sinne. En kompromisslöst sanningssökande fotograf tar kanske medvetet bilder som bryter mot rådande uppfattningar om skönhet, i jakt på ett fördolt budskap – eller just i syfte att utmana normen.

Men då uppstår istället ett etiskt dilemma. Det största problemet med foto som går på tvärs mot idealen är nämligen inte att kommunikationen med betraktaren kompliceras, utan att sanningssökandet och normbrytandet hotar att ske på bekostnad av den avbildade. För hur troligt är det att den man fotar verkligen vill avvika från normen?

Med undantag för noga uppgjorda fotograferingar, där subjektet är fullt införstådd med avsikten, känner jag därför att jag gör bäst att i stort ändå följa min egen och samhällets uppfattning om vad som är vackert – även om en annan metod kanske skulle ge starkare och sannare bilder. På det sättet reproducerar jag säkert en del lögner. Men jag är övertygad om att någon liten sanning också skymtar fram.

Vid fototillfället

Att presentera sig, förklara syftet och vänligt be om lov är kanske det idealiska sättet att inleda en fotografering – och vid mer traditionellt porträttfoto är det precis så jag gör. Det är ett sätt att att minska obehaget som vissa känner inför att bli fotograferade, och att ge dem en ärlig chans att säga nej. Om jag fotar på en fest eller liknande inleder jag t. ex. helst med att kort ta till orda och uppmana alla som inte vill bli fotade att meddela detta.

Gatufoto

Vissa sorters foto tillåter dock ingen introduktion alls, och allra minst den typ jag helst ägnar mig åt: spontana ögonblicksbilder på gator, torg och andra offentliga platser. Det jag vill fånga är kanske en rörelse eller ett ansiktsuttryck, som skulle försvinna i samma ögonblick jag påkallade uppmärksamheten.

Därför tar jag normalt kortet först, och förklarar mig i efterhand – det vill säga, om subjektet över huvud taget märker något. I de allra flesta fallen är dock vederbörande helt ovetande om att hen blivit fotograferad, trots att min kamera är ganska stor och att jag bär den fullt synligt. Då brukar jag inte bry mig om att starta ett samtal, utan börjar genast spana efter nästa motiv. Att efter varje taget kort avbryta fotandet för att berätta om mig själv och mitt jobb är enligt min mening inte praktiskt möjligt.

Men om den fotograferade uppmärksammar mig uppstår kanske en konversation – i regel en trevlig sådan. Någon gång händer det att en person misstycker till fotograferingen och vill att jag ska radera bilden, vilket jag i så fall gör. Vid gatufoto sker detta ungefär en gång per fem eller tio tusen kort.

Det är naturligtvis tråkigt när någon tar illa upp över att ha blivit fotograferad – men eftersom det händer så pass sällan, känner jag normalt varken oro eller dåligt samvete när jag tar kameran och går ut på stan.

Men är det verkligen etiskt acceptabelt att fotografera en person utan dennas uttryckliga tillåtelse, och utan att informera personen i efterhand annat än om man blir sedd? Jag förstår om läsaren ställer sig den frågan. För mig är svaret att en obemärkt fotografering inte i sig kränker subjektet – medan däremot användningen av fotot mycket väl kan göra det. Därför fotar jag utan större betänkligheter, men håller mig med stränga regler för bildhanteringen.

Vad händer med bilderna?

De allra flesta av mina foton får ingen förutom jag själv se, eftersom jag inte tycker att de håller måttet. Dit hör alla bilder där subjektet enligt min personliga mening inte kommer till sin rätt. Inte ens den som anlitar mig får alltså se alla kort jag tar under ett uppdrag.

De bilder jag är nöjd med visar jag för min uppdragsgivare, och eventuellt även i andra sammanhang, om vårt avtal tillåter det. Det kan t. ex. handla om en utställning, en fotobok, eller ett album på min hemsida. Jag tar dock särskilda hänsyn när det gäller att visa bilder offentligt – särskilt om den person jag fotograferat inte beretts möjlighet att ge sitt samtycke. Att använda sådana bilder i reklam och liknande är uteslutet (det är t.o.m. olagligt). Men även när det gäller rent ickekommersiell användning vill jag minimera risken att någon mot sin vilja skulle bli igenkänd eller på annat sätt påverkas negativt av att bilden visas. För att ändå kunna dela med mig av de många intressanta scener jag bevittnat, har jag skapat en separat gatufotoblogg med en tydlig bildpolicy.