Min första kamera, en kompakt från Olympus laddad med diafilm, fick jag i åttaårsåldern av mina föräldrar i samband med en resa till London. Jag minns mycket väl hur jag noggrant dokumenterade varje sal på varuhuset Harrods. Samma kamera följde senare med på fotopromenader i Stockholm – en av få aktiviteter som kunde motivera mig att stiga upp riktigt tidigt på morgonen.

Så småningon fick jag överta min pappas systemkamera: en slitstark Pentax, som för det mesta utrustades med ett 50 mm-objektiv. Med denna kombination fotade jag natur, byggnader, föremål och porträtt; bilder som jag ibland själv förstorade i ett improviserat mörkrum. Bland motiven saknades dock de dokumentära porträtt som senare skulle bli min specialitet. Viljan och intresset fanns nog redan då – men att fota levande motiv kräver vana, som är svår och dyr att skaffa sig med analog och manuell teknik; film kostar, och när exponeringen måste ställas in för hand är det lätt att missa tillfället.

Så mestadels blev det visserligen välgjorda, men rätt tråkiga kort. Ofta dokumenterade jag helt enkelt en promenad runt Lilla Essingen, där jag bodde medan jag pluggade teknisk fysik på KTH. Någon gång experimenterade jag med långa slutartider. Som vid nyåret 1999, då jag tog fyrverkerifotot här nedanför – en bild jag fortfarande tycker mycket om, faktiskt.

Våren 2006 köpte jag så min första digitala kamera – en Canon EOS 350D – för att fira att jag fått en doktorandtjänst i Uppsala. Autofokusen och frånvaron av film som måste matas fram innebar att jag plötsligt kunde fota mycket snabbare, och med filmutgifterna eliminerade blev det också möjligt att ta många fler kort än tidigare.

Därmed hade jag förutsättningarna för att under 2006-2007 gradvis gå över från långsamt och välkontrollerat cityscapefoto till snabb gatufotografi med människor som motiv. Gatufoto var dock ingen genre som jag kände till vid denna tidpunkt – jag fick upptäcka den på egen hand. Jag minns det som en oerhört rolig och spännande period. I takt med att jag på allvar fick upp ögonen för människor som motiv började jag även fota under RepF:s aktioner och evenemang, samt i fler och fler sociala sammanhang: jobbutflykter, umgänge med vänner, disputationsfester m.m.

Spontant foto av människor i befintligt ljus, gärna inomhus och/eller kvällstid, medför ett behov av ljusstarka objektiv och höga ISO-tal. Därför skaffade mig bl. a. ett 85mm/f1.2, och övergav 2009 min 350D för en Canon EOS 5D mark II. Det blev början på en ny och ännu mer intensiv fas i mitt fotande, som tack vare 5D:ans större sensor i kombination med ett nytt 35mm/f1.4 – kort sagt, vidvinkel – även rymde en större medvetenhet om inramningens och miljöns betydelse för bilden.

Till intensiteten bidrog också att jag ungefär samtidigt gick med i en av Uppsalas nationskörer, och som körfotograf mötte en strid ström av fantastiska fototillfällen. Dessutom hade jag som doktorand förmånen att få åka på vetenskapliga konferenser i olika delar av världen, vilket innebar ytterligare möjligheter till spännande gatufoto.

Under de här åren tog jag hela tiden mycket fler bilder än jag hann med att efterbehandla – detta var samtidigt som jag doktorerade i rymdfysik, och dessutom var starkt engagerad inom RepF. Fotandet verkade kräva att bli en heltidssyssla, och jag kände att det alternativet lockade mer än en fortsatt vetenskaplig bana. Så snart jag disputerat började jag därför med förberedelserna inför karriären som fotograf.